När Göran ställer sig upp och ska svara på frågor i skolan, får han inte fram ett ord, blir röd i ansiktet och stammar. Det är namnet han har svårast för, sitt eget namn. Till råg på allt är det besvärligt att skriva tvåor. Det tycks stört omöjligt. Han börjar tro att han har någon form av hjärnskada. Kanske har den kommit med bomberna som stormakterna testar och det strontium som finns i modersmjölken?
Hans familj bor i en småstad vid Vänern, i ett område med många barn. Mamman är hemmafru och pappan ingenjör på ett av stadens många framgångsrika företag. Skogen ligger nära bebyggelsen. Det verkar vara en bra plats att växa upp på.
Men pappan dricker regelbundet varje lördag och kommer hem berusad. Och mamman har fått för sig att hon ska uppfostra sina söner på ett helt annat sätt än andra mammor, som måste ha gjort fel sedan tidernas begynnelse att döma av alla krig.
Det här är en till största delen självbiografi sk berättelse om en idyllisk tid och vad som kan dölja sig bakom idyllen, om sanning och lögn, öppenhet och smussel, verklighet och fantasi. Barnet som inte kunde ljuga är första delen av två.