Fotografen Sune Jonsson undvek vanligen offentlighet och bemärkta sammanhang. Han var djupt hängiven sin dokumentära uppgift att i bild och text bevara de livsformer som han lärde känna som barn på västerbottnisk landsbygd på 1940- och 1950-talen, och som var på rask reträtt. I deras ställe kom nya brukningsformer på landsbygden som Sune Jonsson också följt med uppmärksamhet, ja kärlek. Han var närmast ensam om det i landet. Det finns skäl att kalla Sune Jonsson ”bondeklassens ende verklige vän i svensk offentlighet under andra halvan av 1900-talet”, som jag gör i en uppsats i denna utgåva. Fotografen och jag kom att leva parallella liv i Umeå under en följd av år. Det var skälet till att jag på länge inte skrev något om honom, det kändes alltför närgånget. Men när Sune Jonsson tilldelades det fotografiska Hasselbladspriset år 1993, önskade lokaltidningen Västerbottens-Kuriren en översiktlig och presenterande artikel, det kunde jag inte undandra mig. Därefter har en försvarlig mängd artiklar tillkommit om Sune Jonssons konstnärskap. De har alla samlats här, och vittnar om ett liv i konstnärens närhet. - Gunnar Balgård "Gunnar Balgård [...] har nu samlat sina Sune Jonsson-texter i en bok med den fina titeln 'Synliggöraren'. En mer välfunnen beskrivning av Jonssons fotopraktik är svår att finna, för vad var det han gjorde i sitt arbete? Jo, han synliggjorde [...] berättelser som annars hade förblivit dolda, spår som krävde ett sorts fotografisk arkeologi för att upptäckas."- Mikael Andersson, Västerbottens-Kuriren