Som författare har jag tillhörighet i två landskap, Västergötland och Västerbotten, genom mina föräldrars flyttning när jag var sex år. I Skövde bodde de i en nybyggd villa, i Umeå ville de inrätta sig på samma sätt. År 1947 uppfördes ett egnahem i en skogskant där familjen sedan var bosatt i många år.
Fastighetsbeteckningen var Spantet 3, som också är diktsamlingens titel. Här tilldrog sig min barndom och mina tonår i relativ frihet, med glädjeämnen och anfäktelser som hör uppväxten till. Jag var i mycket en ensamgångare som barn.
Minnen och funderingar har tagit form av dikter.Jag kallar dem ”minnesdikter” eftersom strävan till bildspråk och mångtydighet inte är central, men snarare en önskan om tidsprägel och sannfärdighet kring livsförhållanden. Dikterna vill lämna doft och smak av svenskt 1950-tal. De ansluter i karaktär till tidigare diktböcker från Umeå som skrivits av Lars Lundkvist och Rönnog Seaberg.
Gunnar Balgård