Vad visste egentligen den svenska regeringen om Vietnamkriget medan det pågick? Hur gick det till när kriget omtolkades från en intern angelägenhet i ett fjärran land till en världsomspännande kamp mot våld, hat och terror, i vilken man föreställde sig att Sverige hade en viktig roll att spela?

Det är dessa frågor som författaren analyserar genom att följa utvecklingen från tiden för det franska kolonialväldets fall 1954 fram till Saigons erövring 1975.

Boken handlar framförallt om hur de svenska diplomaterna uppfattade Vietnamkriget, vilken bild av skeendet som de valde att presentera för den politiska ledningen i Stockholm och vilket inflytande de fick över den politik som Sverige förde. När konfliktens roll inom det kalla krigets stormaktsrivalitet tydliggjorts, har vår bild av Vietnamkriget förändrats på åtskilliga punkter. Det blir ur den synvinkeln ofrånkomligt att även omvärdera Sveriges hållning. 

Hur mycket förstod den svenska utrikesledningen av det som hände, och vad hoppades den uppnå genom sitt agerande?

Boken bygger på omfattande genomgångar av UD:s arkiv och talrika intervjuer med historiska aktörer, men har även berikats av de senaste decenniernas historiska forskning om Vietnamkriget, som ger en annan bild av konflikten än den som bildade utgångspunkt för det svenska engagemanget. Boken blir därigenom också en undersökning av svensk självbild och identitet under en spännande epok som lämnat spår i många svenskars förväntningar på sitt land som en förebild för världen.

Gunnar Åselius är professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan i Stockholm.