Gunilla Palmstierna-Weiss memoarer, Minnets spelplats, spänner över åtminstone tre generationer kvinnohistoria, i princip hela 1900-talet, och fortsätter in på det nya seklet. Med utgångspunkt från släkten på sin mors sida, morfarsfar boktryckaren Peder Herzog, och på sin fars sida farfar ministern Erik Palmstierna och hans fru Ebba Carlheim Gyllensköld, beskriver hon sin och sin bror författaren och biokemisten Hans Palmstiernas uppväxt i det ockuperade Holland under kriget och bohemtillvaron bland unga konstnärer i Gamla stan i Stockholm på 1950-talet tillsammans med Derkerts, Fahlströms m fl. Kursverksamhet på Långholmen som hon var med om att initiera skulle kunna kallas moderna museets urcell. Efter studier på Konstfackskolan i Stockholm, liksom i Paris och Amsterdam, äktenskap och arbetsgemenskap med författaren Peter Weiss; många, långa resor, egna och med maken, till USA, Mexiko, Kuba, Vietnam. Hon inledde en keramisk karriär som innebar många offentliga utsmyckningsuppdrag. Slutet av 1960-talet präglades av studentradikalism och social turbulens, med Simone de Beauvoirs ord:  de bästa åren. Hennes verksamhet som teater- och operascenograf ledde så småningom till samarbeten med en lång rad regissörer; Ingmar Bergman, Peter Brook, Fritz Kortner, Götz Friedrich, i Stockholm, München, New York och runt om i världen.