Expressionism blev ett centralt slagord när konstens mål och medel radikalt omförhandlades i början på 1900-talet, och vi talar gärna än i dag om expressionistisk bildkonst, lyrik och dramatik. Men expressionistisk prosa - vad skulle det vara? I denna studie lyfter Gunilla Hermansson frågan genom att visa vilka föreställningar om expressionismen och framtidens litteratur som sju nordiska författare skrev fram i dagskritik och program och hur dessa föreställningar bearbetades i den skönlitterära prosan. Författarna är Anna Lenah Elgström, Pär Lagerkvist, Emil Bønnelycke, Tom Kristensen, Hagar Olsson, Elmer Diktonius och Sigurd Hoel. I deras fiktionsprosa från åren mellan 1910 och 1930 sammantvinnas intermediala fantasier, brutalitet och könsroller, krig och revolution, stilisering och abstraktion, patos och skrik, agitation och engagemang, utopi och frälsningsmodeller, nationalism och internationalism. Prosaverken visar en djupare ambivalens gentemot de avantgardistiska estetikerna och projekten än vad programmen och recensionerna avslöjar. Prosan som skrevs i expressionismens tidevarv visar sig därmed utgöra en fruktbar ingång för att nyansera bilden av den tidiga nordiska modernismen och av dess bidrag till förhandlingen av avantgardets topografi.
Gunilla Hermansson är docent i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och har tidigare bl.a. publicerat "Lyksalighedens øer: Møder mellem poesi, religion og erotik i dansk og svensk romantik" (Makadam 2010).