Den som kör över Öresundsbron passerar förr eller senare en skylt, som visar var själva gränslinjen mellan länderna går. Nu är vi i Sverige nu är vi i Danmark. Trots det strömmande vattnet under bron är gränsen långtifrån flytande. Men så har det inte alltid varit. Gränsen mellan länderna har inte heller alltid gått i Sundet. Att skåningarna var danska fram till 1658 går att se spår av i bland annat dialekt, arkitektur, hantverk och kyrklig konst. Före nationalstatens framväxt var statsgränsen inte särskilt viktig för människorna. Före år 1900 hittar vi många exempel på kulturmöten, som inte i första hand handlade om dansk och svensk, utan om andra kategoriseringar. Så vad gör gränser med människor? Och vad gör människor med gränser? De utvecklar förstås strategier för att hantera dem, på såväl laglig som olaglig väg. Gränsen kan vara en tillgång i vardagen, ett sätt att finna arbete när det egna landets arbets­tillfällen tryter, den kan vidga ens horisonter genom ett större kulturellt utbud, och den kan vara ett hinder för handel av det mer ljusskygga slaget. Gränsens gradvis förändrade betydelse blir tydlig när man som i denna bok följer möten mellan dansk och svensk, från det att Skåne blev svenskt 1658 och fram till idag.