Essäsamlingen har vuxit fram ur behovet att klargöra humanioras egenart som kunskapsgren om människan och hennes kultur
Att veta är inte alltid det samma som att förstå. I humaniora möts två förståelsehorisonter, tolkarens och det tolkade föremålets; diktverket, den främmande människan och hennes kultur, mentaliteten, religionen osv. Tolkningen uppstår i en sammansmältning av dessa horisonter. Hur detta sker belyses i essäsamlingen av Societetens ledamöter, vilka representerar olika områden och infallsvinklar inom humaniora.