Det är en yngling ialltför stor och alltförmörk kostym, en kråka utansynliga vingar. Han håller på

att växa; det ärdärför han vandrar.Något annat skyddfinns inte.

En färd mellan barndom och död handlar Gösta Ågrens nya diktsamling om. En färd i den "livslånga kropp, där människan / kommer, skadas och går." En juniminut 1951 kan vara stunden då en yngling "möter friheten / i ordet / jag." Och i begynnelsen är natten "hejdande och mild, / en öppning, inte / en förberedelse, ty / ingenting var nödvändigt / och varje riktning möjlig / ännu / här."

Men:

Till sist är lidandettrötthet, och allt annaten lugn och tom saga,som inte behövernågon berättare.

Till sist går den brinnandehästen mot solnedgången genomspjuten av ljus och skugga,när en pojke rider hemåt.

Till sist är tiden intelängre vandring. Tystomger den vandringen.