den svenska missionären Alma Johansson arbetade 1915
bland armenier i staden Moush när folkmordet på armenier startade.
Johansson kunde efteråt berätta:

Från våra fönster kunde vi se det mesta av vad som försiggick.
Armenierna gingo ej ut, de förhöllo sig alldeles stilla, och det var
först när soldaterna trängde in i de sönderskjutna husen, som de
sökte att värja sig så länge som möjligt. Följande dag sågo vi
soldaterna föra grupper av kvinnor och barn genom staden, blodiga,
sårade. När så den ena efter den andra föll ned sårad, var
en soldat genast färdig att slå till med bösskolven. Aldrig kan jag
glömma den synen.

Samtida svenska diplomater, missionärer, resenärer, politiker och
författare har lämnat uppgifter om vad som hände under folkmordet
1915 1916 liksom under massakrerna 1894 1896 och om arbetet
med att rädda överlevande och flyktingar. En militärattaché talade
om »förintandet av den armeniska nationen« och en missionär beskrev
det som ett försök att »utrota en hel nation«. Sven Hedin
skrev om »förskräckliga grymheter« och Hjalmar Branting använde
ordet folkmord.

I det svenska materialet finns detaljerade vittnesmål om förskräckande
grymheter och mördande under attacker mot armeniska
bostadsorter. Oerhörda lidanden under väl organiserade deportationer
och massakrer beskrevs men det gjordes också omskrivningar av
det som hänt till att benämnas befolkningsomflyttning. Sammantaget
ger det svenska materialet en tydlig bild av det folkmord som
drabbade armenierna och andra kristna minoriteter i det dåvarande
ottomanska imperiet.