”Nu blir vi av med alla satans jävla polacker som tar våra jobb. Helst alla dom andra blattarna också f’resten. Äntli’en slipper vi från dom där korru’perade arslena i Bryschl som bestämmer allting. Vi får sköta oss själv. Skål för de.”
Det var sen fredagskväll dagen efter Storbritanniens Brexit-omröstning. Den rejält påstrukna kvinnan hängde över bardisken som en övermogen frukt på väg att rasa i backen. Kenton utgjorde sedan snart ett halvår deras kvarterspub här i Hackney. Kriminalinspektör Hampus O’Brian hade lagt märke till henne så fort de kom in genom dörren. Hon hade kastanjebrunt hår uppsatt i en knut och en alldeles för kort och snäv ärmlös svart klänning ovanför de kraftiga benen. Högst fyrtio, men såg sliten ut.
Nu skrek hon med hes, sluddrig röst för att överrösta det starka sorlet och musiken, och vände sig direkt mot O’Brian med sin kommentar, och dunkade sin bägare mot hans så att det stänkte ut öl över disken. Han hade råkat hamna på barstolen närmast intill henne med en öl i ena handen och den andra sammanflätad med sin hustrus. Själv hade han inte en tanke på att ge sig in i någon diskussion, men Nancy kunde uppenbarligen inte låta bli:
”Då kan du väl börja med att sköta dig själv och låta bli att vråla i örat på min man och slå ut hans öl!”
”Det där var väl ganska onödigt”, viskade O’Brian. ”Måste du provocera henne?”
Den berusade kvinnan svepte sin öl och såg för ett ögonblick ut att ha tappat intresset för sina bargrannar. Men plötsligt tog hon sig runt O’Brian med stöd av en arm på hans axel, ställde sig på decimeteravstånd från Nancy med en knuten näve framför hennes näsa och skrek:
”Käften din jävla chokladhora! Vill du åka på stryk?”