Att kanadensaren Glenn Gould (1932-82) var en remarkabel pianist känner de flesta till. Ingen annan stor pianist har fått en sådan utpräglad kultstatus som Gould. Även många måttligt musikintresserade människor har ett förhållande till Glenn Gould. Men inte alla vet att han också var en framstående och mycket produktiv skribent - han påstod själv att han var en författare och kompositör som spelade piano på sin fritid.

I urvalet "Bort med applåderna!" finns texter om några av Goulds favoriter: Byrd, Gibbons, Bach, Grieg, Strauss, Mahler, Schönberg, Hindemith. Om Beethoven som han närde en livslång hatkärlek till. Och om Mozart - om vilken han skrev att han inte dog för tidigt, utan för sent. Men också om varför applåder borde förbjudas, om improvisation, om grammofonmediets framtid och om mycket annat.

Lika originell och nyskapande, för att inte säga självsvåldig, som Gould var när det gällde pianospelet, valet av musik och sättet att sprida musiken (han slutade konsertera vid dryga 30 års ålder för att i fortsättningen bara möta offentligheten via grammofonmediet), var han i sina skriverier. Här finns inte en likgiltig rad. Hans synpunkter är alltid högst personliga, ibland kanske tvivelaktiga, men aldrig tråkiga eller poänglösa.

"Bort med applåderna! borde vara ett måste inte bara för denne outsiders fanclub." (Göran Greider, Obs! P1.)
"Lysande texter om musik." (Zoran Alagic, N-K.)
"Det är bra. Reta oss bara. Damma av gipsbysterna så kan vi själva bedöma vad vi tycker om idolerna befriade från årtiondens och århundradens dyrkan." (Leif Aare, DN.)