Poeten firades i Syrien som sin generations främste innan han han kom till Sverige 2008 och sökte asyl. Hans poesi tar avstamp i den klassiska arabiska dikten, men han har alltmer sökt sig mot prosadikten. Dikterna reflekterar hur »främlingen finner sig själv i främlingen«, för att citera Almadhouns landsman Mahmoud Darwish. Eftertänksamma, rasande och passionerade talar dikterna om och ur ett öde som alltid tycks ligga i andras händer. Ghayath Almadhouns eget asylärende väntar ännu på prövning hos Migrationsdomstolen.


»Få frågor tycks vara så envist återkommande i texter om palestinsk litteratur och poesi som den om förhållandet mellan litteratur och politik, mellan litteratur och verklighet. Man talar om politiska författare, men de flesta så kallade politiska författare har inte valt att vara det själva. De som skriver utifrån Palestina och Mellanöstern kan omöjligen undvika konflikten mellan de förtryckande och de förtryckta. Platsen och historien forcerar fram en politisk estetik, ett uttryck likt ett tvång som det är svårt att komma undan. Men med en avväpnande drastisk fantasi och en uppfriskande lekfull, och naket enkel dikt lyckas Ghayath Almadhoun med konststycket att befria både sig själv och läsare. Med honom får vi ta klivet in i synlighetens värld. I ett möte, där de lemlästade och de döda, de fördrivna och de osynliga, de ensamma och de förvirrade får ett hem i dikten.«

Ur Dror Feilers förord.