Detta är en enkel »fotoberättelse« om en resa i Warszawaghettots papper. Ett försök att för första gången betrakta de bilder som i hemlighet samlades in i ghettot av Emanuel Ringelblum och hans kamrater i Oyneg Shabes, mellan 1939 och 1943.
Bilder som inte kan skiljas från sitt arkiv och dess trettiofem tusen sidor med berättelser, statistik, vittnesmål, dikter, folksånger, läxor från de underjordiska skolorna och brev som kastats från boskapsvagnar på väg mot Treblinka Ett arkiv över katastrofen, men likaväl för överlevnaden och en mycket särskild form av hopp på denna tillslutna plats där var och en stod med ryggen mot väggen och endast några få skulle lyckas undgå döden.
Bilder ur det lilla. Förspridda liksom allt som grundar detta arkiv. Men det är bilder som måste betraktas, var och en för sig och alla tillsammans, som vittnesmål om det dagliga livet och döden i ghettot. Det är bilder som man fram till idag aldrig har betraktat på nära håll. Ur dem stiger dock frågan om vilket slags vetande, eller till och med om vilken stil som en historieskrivning kan anta inför den förspridda naturen hos sådana dokument. En historieskrivning som är öppen mot bildernas otröstliga skörhet.
Georges Didi-Huberman är filosof. Översättning och efterord av Jakob Svedberg.