Títeres frostbitna tillit äger likheter med ett kalejdoskop. Så till exempel upptar romanen bland annat ett avsnitt fyllt av kalla fakta om Rios slum lika väl som en samba i samma anda vars text och rytm vädjar till känslorna. Helheten blir fullödig då prosa och samba speglar varandra.

Författaren möter i favelan ett samhälle präglat av fattigdom och känslokyla. Det minner honom om hans egen uppväxt på ett industriområde i Vasa på 1940- och 1950-talet då karga villkor rådde. Han bär själv på en misstro mot sin nästa som har sin grund i barndomen och får honom att reagera starkt på de kriminellas makttag i Rios slum. Han vill frigöra sig från den misstro han så länge hyst mot sin nästa. Han finner det fåfängt att gå till direkt attack mot den reella världens cynism. Istället odlar han sagor och myter som han anser har större slagkraft. Människosinnet bjuder på en inre värld där slaget om känslokylan kan stå och de korruptas brott blottas.

Varje gång författaren vrider på kalejdoskopets tub blir en myt eller saga utbytt mot en ny som i sin tur är ägnad att stärka hans tillit till nästan. Då storyn lever av fantasi och skaparglädje tinar individens frusna känslor snart och jaget flammar åter fritt mellan tankens och känslans poler.