”Go home Tour de France boy!” skrek en åskådare i hans egen ålder och skvätte av sin öl utåt vägen innan någon högg tag i hans arm och drog in honom i tältet igen.

Mathieu Talabardon är tillbaka och han befinner sig mitt i Ronde Van Vlaanderens frenesi där farten är så mycket högre, och kraften så mycket ursinnigare än något han hade kunnat föreställa sig. Det rasslar i kedjorna och smäller i cyklarna runt omkring honom när de träffar kullerstenarna och han kan inte tänka på något annat än stenen, den förrädiska vägrenen och hur alla andra på vägen till synes trotsar underlaget. Knappt märkbart glider de fram där hans egen cykel verkar hitta varenda skarv och ojämnhet. Han har flyttat till Belgien och ingenting är som han trodde att det skulle vara. Det är långt till solen, lagkamraterna är allt annat än välkomnande och språket är inte längre hans eget.