Jag har alltid varit besatt av att skriva tiden, att som medaktör och medskapande i livet självt begrunda dess skådespel, söka nya skapande drivkrafter och ta mig igenom smärtsamma prövningar -- genom att skriva. Jag lever i tiden och icke-tiden, letar efter möjligheter att överleva mitt i kaos och söker förklara min plats i tillvaron, i glädjen och smärtan som strömmar ur detta allt överskuggande -- att
finnas till.

Dagboken har för mig alltid varit platsen där jag övat mig i överlevnad. När jag skriver upprättar jag förbindelsen med omvärlden, med medmänniskorna förutan vilka jag inte kan leva helt och fullt.
Varje anteckning är ett uttryck för ett sätt att leva, liksom poesin är det, ett sätt att bli förbunden med omvärlden. Vi skriver, sänder ut signaler och väntar svar från världen där ute. Vi meddelar oss med
dem som befinner sig framför oss bortom den gräns vi inte kan
överskrida.

Tack vare DEJAVU kan vi som skriver nu återutge äldre böcker och återse vår egen oerhörda längtan att överbrygga tiden och söka läsare. Och när det förflutna så blir ett oförutsägbart nu visar det sig i vad mån vi har kunnat skänka världen den silkesväv av ljus som vi bär inom oss.

Söndag 6 juni 2010
GABRIELA MELINESCU