Hösten 1801 vandrade en ung poet mer än tusen kilometer från södra Tyskland till södra Frankrike. Han hette Friedrich Hölderlin och hade en uppslitande kärleksaffär bakom sig. Två år senare återvände han hem - »blek som ett lik, avmagrad, med djupt liggande, vilda ögon, långt hår och skägg, och klädd som en tiggare«. Kort därpå fick han veta att hans stora kärlek avlidit. Fram till hösten 1806, då han insjuknade för gott och skulle vårdas andra hälften av sitt liv i ett tornrum vid floden Neckar i Tübingen, skrev han några av litteraturhistoriens berömdaste dikter.
Kom nu, eld! innehåller nya tolkningar av dessa hymner. För första gången föreligger även översättningar av de beryktade fragmenten från åren före sjukdomen, samlade i det så kallade Homburghäftet. När Hölderlin insjuknade beslagtogs häftet, eftersom det bedömdes som farligt för hans hälsa. Sedan dess har det bitvis ytterst svårtydda materialet blivit föremål för både kult och kommentarer.

Om hymnerna formar sig till strofiskt slingrande floddikter, presenterar fragmenten ett textdelta. Partierna flyter in i varandra, förgrenar sig och rinner ut. Så tecknas ett poetiskt landskap genomflutet av vatten, format av berg, med oväder mullrande i fjärran. Geografin antar en ny innebörd, halvt längtan, halvt rysning; vädret laddas av bebådelser. Till och med åskan sjunger. Men stämningen är inte profetisk. De uppflammande visionerna balanseras av nykter enkelhet och en modern kritisk distans. Eller som poeten själv skriver i en möjligen apokryfisk prosadikt:

Vill jag vara en komet? Jag tror det. För de är snabba som fåglar, de blommar av eld och är som barn i sin renhet. Det vore förmätet att önska sig mer.

Hölderlins sena diktning har präglat modern lyrik mer än kanske några andra texter på tyska. För första gången framträder denna omvälvande poesi i svensk helfigur.