SORGEN HAR INTE ORD Sorgen har inte ord. Det mörka universum är starkt belyst av det förslutnas ljus. Endast minnet av sorgen kan föda fram ord som liksom natten kan förvandlas till dag. På detta sätt blir sorgen så småningom en vän för den sörjande människan. Poeten ger form, sätter tecken på lyckliga och smärtsamma erfarenheter, sårad av en djup kosmisk syn av tidens rörelser och metamorfoser: ”jag vet en röst som kunde smälta isberg och släcka eld” Det är kärlekens röst eller vishetens, den kraft som skapar och förvandlar allt, till och med den kontemplativa poetens sorg till dikt. Man kommer också in i Francesco Saverio Alonzos bok genom tanken på poetens modersmål, italienska, som skimrar i svenskan liksom en sommarvandrare som söker skydd in i en katedrals svalka. GABRIELA MELINESCU