Folke T. Olofssons blickar åter ut över det ändlösa landskapet. Ofta i förundran men han räds inte heller det som hotar och förstör. Trotsigt besvärjer han jaktflygplanen som korsar himlen och låter sig istället hänföras av trädens kronor och ljudet från havet. Och liksom i sina tidigare diktsamlingar behåller han kontakten med sitt eget inre med allt vad det innebär av tvivel, längtan – och hopp.

Tingen talar,

tagna ur tiden, bevarade

lågmält talar de

hörbart också för den som inte längre

kan höra syrsorna spela i sensommargräset,


för den som inte hör, inte gitter höra,

inte längre vill lyssna till bruset

av det som inte är värt

att minnas,

att tala om

att sparas och bevaras.


För den som håller på att lära sig

att lyssna

bakåt,

nedåt,

inåt.


Jag ser

och hör

klockorna.