Det är något särskilt med Stockholmsvåren, precis som det är något särskilt med Stockholmshösten. Och vintern, och sommaren. Och om det är något jag har kunnat konstatera under mitt liv hittills så är det att tiden går något alldeles förbannat fort. Man tar studenten i vita hatten liksom (jag deltog faktiskt vid den traditionella ceremonin trots att jag i övrigt uteblev från större delen av min sista termin på gymnasiet, av flera skäl) och swoosh så är man tjugosex och vet inte alls hur det gick till. Och så här är det, att jag har aldrig velat bli någon som slåss, alls. Men jag har inte velat bli någon nedslagen, besegrad heller, och när jag plötsligt kan välja är valet ganska enkelt.