där i gläntan strålar ängen

lyser av sig själv

se så sårbart ängen strålar

nästan svävar strålar så

Eva Ribichs dikter rör varsamt vid världen: en tegelvägg, en fjäril, en människokropp, en äng. Med ett tätt och klangrikt språk gestaltar de livets bundenhet i fasta strukturer och former, men också den skenbart så orubbliga ordningens skörhet. Kanske handlar dikterna också om viljan till frihet - en frihet som är omöjlig och ändå möjlig.