«Ja, det var ju en bröstcancer det här.» sa läkaren.
Sådärja, där kom det. Min värsta farhåga besannades.
Jag visste det. Hade insett det redan veckan innan, i badet.

Men ändå…efter mammografin hade jag ändå lyckats klamra mig fast i något slags hopp om att den här gången kunde det vara annorlunda, nu skulle jag kanske förskonas.
Jag hade ju redan gjort mitt i den här matchen!

«Bara kör Eva!» sa Michelle. «Rätt igenom skiten bara, och så ut på andra sidan. Det klarar du.»
Det är väl märkligt det där med styrka. Att om man bara kommer ihåg att lyfta blicken från avgrunden ibland så får man syn på något som gör att man orkar kämpa vidare. Ungefär som den där frasen: När allting är som värst och katastrofen som närmast, då är också ljuset närmast.

Jag har gjort en cancerresa.
För mig blev det också en livsresa – och det med besked.