I mitten av 60-talet reste den tjugoåriga norskan Gro Eva Farseth till Paris för att läsa franska och fick arbete som au pair i en fransk överklassfamilj i ett palatsliknande hus vid Luxembourgträdgården. I generationer hade officerare, vetenskapsmän och akademiker i släkten Joly skänkt ära åt fosterlandet, men nu bar det sig inte bättre än att äldste sonen och den norska barnflickan dotter till en simpel snickare blev förälskade i varandra. De gifte sig, familjen gjorde honom arvlös. Givetvis. Eva Joly började studera juridik, hennes man läste medicin, de bodde sex trappor upp utan hiss, de fick två barn. O, Paris! Efter examen och olika arbeten fick Eva Joly på 80-talet sin första tjänst inom det franska rättsväsendet, som biträde åt allmänna åklagaren i Orléans. Redan första dagen fick hon en försmak av vad som väntade. När hon hälsade på sin nye chef med ett artigt Bonjour, monsieur replikerade han: Madame, jag ber er att under den tid som jag hoppas blir kort som vi kommer att tillbringa med varandra, tilltala mig med orden Monsieur le Procureur [herr åklagare]. Vi har ju inte ägnat oss åt att vakta grisar tillsammans. Efter två år lämnade hon tjänsten, övertygad om att det som främst sysselsatte herr åklagaren var problemet med att hitta en bra parkeringsplats för bilen. År 1994 utnämndes Eva Joly till undersökningsdomare med inriktning på ekonomisk brottslighet. De franska politikerna och cheferna för storföretagen ansåg sig stå över lagen, vilket de också i praktiken gjorde: fram till dess hade ingen av dem någonsin ställts inför rätta. Eva Joly rivstartade och åtalade de ansvariga i banken Crédit Lyonnais (före Enron och WorldCom den största företagskraschen i världen, förlust cirka 250 miljarder franc) och affärsmannen, den före detta ministern, storskojaren Bernard Tapie. Men den undersökning som gjorde Eva Joly till en av Frankrikes mest omskrivna, beundrade och fruktade personer gällde det enorma oljebolaget Elf. På 1980-talet och i början av 1990-talet hade bolaget, som då var statsägt, tappats på omkring 2 miljarder franc. Pengarna användes till mutor, direktörernas privata lyxkonsumtion och för att finansiera flera politiska partier. Eva Joly hotades till livet och utsattes för välregisserade förtalskampanjer i pressen, hon skuggades och övervakades, hennes telefoner avlyssnades och det skedde flera inbrott på hennes kontor. I många år hade hon livvakter. Men de ansvariga, bland dem den förre utrikesministern Roland Dumas, lyckades inte komma undan
Eva Joly arbetar numera som särskild rådgivare på det norska justitiedepartementet. Eftersom hon har lämnat sitt uppdrag i Frankrike kan hon nu berätta hela sin spännande historia.