Det här är en bok som handlar om att förstå att sorg inte är skadligt, sorg är sorgligt. Jag har genom åren valt att lyssna och försöka svara på mina barns frågor, ta dem på allvar. I början hade jag nästan inga svar när de blev nyfikna på min uppväxt. Vår familj var fylld av hemligheter. Min pappa byggde mig ett dockskåp, han förhörde mig på mina läxor, såg till att jag fick körkort. Min mamma sa att han var snäll. Jag stal som barn pengar ur hans bruna skinnbörs och köpte godis för pengarna.

En dag kontaktade jag min pappa i telefon. Konfronterade honom med de sexuella övergrepp han utsatt mig för när jag var barn. Hans svar ”FÖRLÅT, jag ville inte göra dig illa” var oväntat och jag blev tvungen att börja granska mig själv. Efter långa terapier och svår panikångest, väljer jag nu att lämna över till läsaren. Går det att förlåta en förövare efter sexuella övergrepp som sagt förlåt?
Är försoning möjlig?