"Fru Lundström. Ni är 38 år. Ni har fått en välskapt son. Det är det enda barn ni kommer att vara mor till. Nöj er med den här fine pojken."
Trots läkarens allvarsord till Alice Lundström blir hon gravid igen och föder dottern Ethel. Förlossningen blir svår och Alice får en förlossningsdepression. Ethel föds med blåsljud på hjärtat och det är högst osäkert om flickan ska överleva de första dygnen. När personalen efter fyra dagar bär in babyn tittar Alice bara kallt på det lilla knytet och säger: "Jag har ingen dotter. Ni har bara ljugit för mig hela tiden. Hon dog vid födseln, för fyra dagar sedan. Det där är en bortbyting. Henne vill jag inte ha."
Alice, som lider av nervösa besvär och missbrukar alkohol och tabletter, kommer aldrig att kunna ta Ethel till sig. Detta får förödande konsekvenser för flickan under hela hennes uppväxt. Hån, kränkningar och fysisk misshandel blir hennes vardag. Ofta får hon höra från Alice: "Gud! Vad har jag gjort för ont för att få ett barn som du?" Ibland får Ethel inte sova med resten av familjen utan slängs ut i ett förråd där hon får ligga på en trasmatta. Ibland får hon så mycket stryk att hon tvingas vara hemma från skolan, en gång är hon nära att tappa synen.
Ethel gör dock allt för att dölja vad som pågår i det lilla arbetarhemmet i den ångermanländska byn. När hon är tretton år gammal orkar hon emellertid inte längre utan försöker ta sitt liv. Ethels älskade pappa hittar henne i en snödriva. Kanske är det hans kärlek som räddar henne den där iskalla natten, trots att han inte är stark nog att stoppa misshandeln.
Det här är berättelsen om Ethels första tretton år i livet. En berättelse om utsatthet, våld och galenskap men också om kärlek, styrka och tilltro till livet mitt i all bedrövelse.