Jünger hade redan på 1920-talet experimenterat med droger
som eter, kokain och hasch. Med tanke på den noggrannhet och utförlighet som präglar Psykonauterna bör han relativt ingående ha bokfört konsekvenserna av de olika drogerna som han provade. Trettio år senare vände han sig själv till opium, meskalin och LSD, vars inverkan på själsförmögenheterna Jünger redogör för ytterst öppenhjärtigt. Det är en krönika över njutningar, men döden hägrar ständigt i närheten, och njutningen består inte i det slocknade medvetandet utan i ett medvetande upp-lyst av intighetens alltid påträngande närvaro; det är lika mycket en redogörelse över döden som över det pånyttfödda livet: Varje njutning lever genom anden. Och varje äventyr genom närheten till döden, som det kretsar kring.

"Denna imponerande bok, nu med några tillagda, korta
essayer kan med behållning läsas av den kulturhistoriskt intresserade som även funderar över människans
droganvändning". (BTJ)