Erik Wallrups debutroman berättar om människor i en trappuppgång i ett hus i en stad i världen. Människor som lika gärna kunnat vara anonyma grannar för varandra. Som var och en kunnat vara värda var sin egen berättelse. Fyra människor, tre episoder, ett tak. En berättelse med tragik och komik – som en vanmäktig förledande, stimulerande musik. Så kan livet vara när det är som bäst, så kan en roman vara.
Kreatursdansen är en sådan skapelse.
Georg tycks vara på väg att förlora allt, inte bara sitt arbete i radiohuset, utan också sitt liv i en sjukdom som ingen läkare förstår sig på. Det värsta är att han hör saker, inte bara den där skrikande mänskan i lägenheten ovanpå, utan också tordönet från ett samhälle som håller på att rasa samman.
Också enstaka liv kan raseras. Willy förälskar sig och har plötsligt sin kärlek boende hemma hos sig. Han tar ett tryckerijobb och tvingas sysselsätta sig. Men eftersom samhället är som det är dyker det upp billigare arbetskraft från annat håll. Och eftersom kärleken är som den är dyker det upp en annan man från ett annat håll.
Allting kan tas ifrån en och därför är det bäst att inte fästa sig vid något. Så tänker Morris som är just denne man som dyker upp från ett annat håll. Och när Staten börjar intressera sig för hans fiffel och båg inom antikvitetsbranschen, inser han att det är bäst att gå upp i rök.
Då är det bara Nenia kvar. Hon som skriker så att den förste vill få henne väck till varje pris. Hon bryr sig mest om Gud, även om han nästan bränner henne till döds. Det gör han också med de andra tre, fast det förstår de inte riktigt.
Gud. Samhället. Kärleken. Döden. Sådant finns i varje människas liv – även om detta lilla liv kan tyckas försumbart.
Erik Wallrup är född 1966 i Östersund. Därefter har bostadsorterna varit Lund, Malmö och Stockholm. Han är verksam som essäist, kritiker samt inom musikdramatiken och arbetar som kritikchef på Svenska Dagbladets kulturredaktion.
