Åka utför Sveafallen vid Degerfors med kanot! Kan man det? Kanske - fallen som skulle ha varit tre gånger större än Niagara har ju avslöjat sig som en relativt stillsam älv. Å andra sidan torkade älven ut redan för tusentals år sedan medan berättelsen här utspelar sig 1983. Texten beskriver ett Bergslagen efter det att nedläggningens vågor sköljt över landskapet: de små järnbruken runt 1900, de mindre jordbruken i mitten av 1900-talet och till sist även järnbrytningen - den som en gång i tiden motiverade människan att flytta ut hit i skogen. Men landskapet har klarat värre vågor än så och överlevt. En gång i tiden var det täckt av hav och is. Den som har rätt glasögon på sig kan se spåren efter detta än idag. Och det är just landskapet med berg, älvar, skogar, blommor, djur och människor som är textens ”huvudperson”.
Ramberättelsen utspelar sig runt Rastorpet i Björksjö socken och Sinnerhyttans storkommun - alla fiktiva begrepp i norra delen av Örebro län. Genom den likledes fiktive Lennart, en storstadsbo som för sin del sköljts ut till Bergslagen med den ”gröna vågen”, får man uppleva landskapet, historien och hans relationer till Axel (85 år gammal, torpets innehavare) och Mia (30, nyinflyttad i kyrkbyn). Bakgrunden är den kännedom om livet i Bergslagen som författaren skaffat sig efter att ha levt drygt 30 år nära naturen här; berättelser förmedlade av gamla släktingar i Hjulsjö socken och de kontakter med ensamma farbröder på skogarna han hade som rävforskare vid Grimsö forskningsstation utanför Lindesberg.