Nils Dardel (1888-1943) har sedan 1980-talet upplevt en spektakulär renässans. Hans eleganta och könsöverskridande konst, ironisk och bisarr, raffinerad och naiv med många svarta och bråda djup, har funnit sig väl till rätta i vår tids kulturmönster och vunnit en ny stor publik, bland annat för att dess narcissism fångar 2010-talets självbespeglande livsstil.

I sin Dardelbiografi, som första gången utkom 1988, har författaren Erik Näslund försökt fånga skymten av en människa som använde konsten som ett sätt att finna stabilitet i tillvaron; möjligheten att måla av sig ”demonerna” var Dardels räddning undan alkoholism och drogberoende, ångest för ett dödshotande hjärtfel och en konfliktfylld sexualitet som gjorde att han sökte anpassa sig efter den gängse normen.

Dardel gjorde en snabb färd genom tidens konstriktningar för att sedan bli sin egen ”ism”: den underhållande, gåtfulle, skrämmande berättaren som stundom strödde socker med penseln, den naivt charmfulle sagoberättaren på bråddjupt vatten – han skapade sin egen värld, mellan fantasi och verklighet.  Med ”Den döende dandyn” skapade han dessutom 1918 Sveriges kanske mest berömda konstverk, en målning som blivit en ikon och som ständigt roar och oroar, fascinerar och förbryllar.