De vansinniga infallen avlöser varandra i denna fabel om hur man löser den parisiska bostadsbristen på originellast möjliga sätt - en halsbrytande parodi på den sociala indignationsromanen.

En ung man bär för hållningens skull sedan barndomen en stol på huvudet, en stol som han inte längre kan skiljas från, hur än den försvårar hans väg genom livet så har denna stol åt honom vunnit den förtjusande Mélines hjärta. I bostadsbristens och byggprojektens Paris söker sig det unga paret och deras vänner de oskiljaktiga Lanson och Malton, fru Stempf som bokstavligt talat vägrar att skiljas från sina ofödda barn, den oförliknelige Kolski en mindre ortodox lösning på bostadsfrågan: de flyttar helt enkelt upp i taket, där trösklarna visserligen är högre men möjligheterna att breda ut sig obegränsade, så länge man inte har anlag för svindel. I taket är en uppsluppen saga i Perecs och Queneaus stil, där språket har makt att upphäva tyngdlagen, men det är också en halsbrytande parodi på socialreportagets och den samhällskritiska romanens andfådda tonläge. På samma sätt som Éric Chevillard gycklade med reseskildringen i Rödöra (2006), leker han här med konventionerna i den sociala indignationsromanen: aldrig har samhällets olycksbarn erbjudits en så svindlande litterär fristad.

en förtjusande rolig och elak liten roman om resandets myter och skrivandets fåfänglighet.

Svenska Dagbladet

Det är Chevillard av renaste märke. Med kläderna på dyker man rätt ner i magin hos ett av de mest egenartade författarskapen i samtida fransk litteratur.

Télérama