I avsevärd utsträckning har de betraktat omgivningen och sina liv i ljuset av vad de läst, upplevt som centralt i det lästa och sökt sina förebilder där. Strömmen av gestaltskapande mönster flyter då, inte bara så som man konventionellt tänker, från verklighet till litteratur, utan också i motsatt riktning.
I sin fjortonde bok undersöker Mikael Enckell litterärt orienterade kvinnor och hur "kärleken till förebilderna" tar sig uttryck hos dem. Han tar sig an författarna George Eliot, Helen af Enehjelm och Irène Némirovsky samt sin mor Heidi Parland. Med judiska glasögon och med husgudarna Freud och Proust som sällskap gör han läsningar av bland annat Eliots Daniel Deronda och Némirovskys David Golder.
Kärleken till förebilderna är, skriver Enckell, en av de livräddande känslorna, eftersom den visar oss vidare och framåt, och hindrar oss från att fastna i förödmjukelser och misslyckanden. Det är psykoanalytikern och filosemiten som talar, som resonerar kring läsandet och vårt inre som resonanslåda för textens möjligheter.