Att leva är att darra. Kroppen skakar och rycker i ständiga konvulsioner. Genom nervtrådarna löper en vibrerande, oscillerande vågrörelse som sätter hela det levande väsendet i meddarrning. Den minsta beröring, den minsta tankerörelse, kan på ett ögonblick sprida sig över vävnader och ligament. Men döden är förstelningen, vilan, darrningarnas avklingande, vågornas avplanande. För naturfilosofen Emanuel Swedenborg (1688–1772) är det människans darrningar, tremulationer, som gör henne levande. Livet går i vågor.
Swedenborgs manuskript om darrningar skrevs 1720, och ges nu här ut för första gången. Det är på många sätt en märklig skrift som förebådar det som kom att sysselsätta ande­skådaren långt senare i sitt liv. Bland annat handlar det om vad det är som gör att vi lever, hur sinnesintrycken förmedlas, sambandet mellan kropp och själ, och tankeöverföringen från människa till människa. Manuskriptet genomströmmas av musik, darrar av sensibilitet, men utgår samtidigt ifrån en fast geometrisk och mekanisk världsbild, till synes långt från andeskådarens mystik. Men det var i darrningar det hela tog sin början.

David Dunér, fil. dr, är forskare och lärare i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Han disputerade på en avhandling om naturvetaren Swedenborg, Världsmaskinen. Emanuel Swedenborgs naturfilosofi (2004).