Debutanten Elise Ingvarsson skriver en uppfriskande originell poesi. Den är överraskande, impressionistisk och infallsrik i sin språkbehandling.

Hon diskuterar allvarliga frågor om Gud och hur man får vara i sitt förhållande till Honom, men gör det på ett sätt som både är roande och tankeväckande. Men det handlar lika mycket om vem man ska våga vara, både i det vanliga livet och i poesin.

Kristus-öra så måste det vara

att all min tomhet strålar upp mot din lyssnande tratt

i bänken viskar jag tyst att du hör, rörs

Munväder! Flak av ömkan.

Våga inte uttala viljan i magen i Guds namn.

Det fula utan hamn önskar angöra, ryms inte.

Res på dig, ångestskräp!

Mötet är allt jag vill och med hela min stränga hållning

- Är min kärlek dig inte nog?