Länge var Elisabeth Rynell först och främst poet. Efter de båda prisbelönta romanerna Hohaj ochTill Mervas återkommer hon här till lyriken med en diktsamling där flera av de teman som varit viktiga i romanerna känns igen: civilisationskritiken, naturens betydelse och de borrande frågorna om vad det är att vara människa. Hennes hus är både yttre och inre: ett konkret lantligt beläget hus, där landskapet och delaktigheten i årstidernas gång skapar en vid utblick över liv och död, och en insikt i tillvarons skörhet och ovisshet. I huset finns frid, enkelhet, närvaro. Men hur är det med det hus som är vår kultur - är det tömt på värden och tröst och helighet?
månens omätliga betydelseligger i det
att den ser oss
som om vi inte var viutan oigenkännliga
det vita främmande ögatskalar fram ett stoff av hemkomst
inte viinte någon skall veta
vår tillhörighet