Serieroman, färg
2 februari 1932. I den franska provinsstaden Le Mans mördar två oansenliga och försagda hembiträden sin matmor och hennes dotter, ett banalt mord, men det har kommit att eka genom decennier. 80 år senare görs det alltjämt filmer, dokumentärer och teater om systrarna Papins brott, som har fått spegla allt från klasskamp till genusuppror och gränsöverskridande mörk sexualitet.

Men när började egentligen den brottsliga handlingen i systrarna Papins liv? Den 2 februari 1933 eller långt tidigare, i flickornas barndom?

Det är den fråga som Elisa Rossholm söker ett svar på i sin känsliga och finstämda serieroman om systerskap, symbios och maktlöshet – om sårbarhet och trygghet i att bara kunna förlita sig på en enda annan person, och att bara vara synlig för denna enda.

Elisa Rosshom är tecknare och konstvetare. Hon har tidiagre gett ut serieromanerna Jag hör icke till något läger baserad på författaren Victoria Benedictssons dagböcker och Jag sträcker ut handen mot evigheten utifrån författaren och feminsiten Mary Wollstonecrafts brev från hennes resor i 1700-talets Norden. 2016 disputerade hon med doktorsavhandlingen I väntan på Hufvudpersonen: identitet och identifikation i svensk skämtbild 1870-1900.