Elin Wägner (1882-1949) brukar räknas till de så kallade Tiotalisterna, med sitt samhällsfokuserade författarskap. Wägner var även verksam som journalist. Till hennes mest kända och uppskattade skönlitterära verk hör bl.a Norrtullsligan och Pennskaftet, men hon har även gått till historien för sitt engagemang för kvinnlig rösträtt, för Fredsrörelsen och för att hon var med och grundade Rädda Barnen 1919. Wägner blev 1937 ledamot av Samfundet De Nio. 1944 blev hon ledamot av Svenska Akademien.
Wägner avsåg 1930 att färdigställa en novellsamling. Då detta blev omöjligt på grund av sjukdom lät hon sammanställa ett urval av sina kortare texter – “spaltbitar”, som Wägner själv benämner dem – publicerade i den av Frisinnade kvinnors riksförbund utgivna veckotidningen Tidevarvet. Urvalet bestod av de texter vilka enligt författaren själv ”behållit en smula giltighet även sedan tidningspappret gulnat”.
Till denna nyutgåva har även fogats Wägners tal vid inträdet i Svenska Akademien 1944. Där talade hon kring sin föregångare på stol nr 15, filosofen och författaren Hans Larsson.