När Ingá och Rávdná kommer hem till sommarlandet ligger byn redan under vatten. Utan att förvarna dem har Bolaget dämt upp sjön igen, och det som var en gång var ett sjösystem har blivit ett ogästvänligt hav. I djupet skymtar kåtornas tak när de ror ut för att rädda det som går.

Runtom dem kliver det moderna samhället närmare, men de nya elledningarna dras högt ovanför dem, utan att ansluta. I luften knastrar elen och fåglarnas kvitter försvinner.

När Rávdná bestämmer sig för att bygga ett riktigt hus, trots att hon egentligen inte får lov som nomadiserande same, blir den lilla familjen mer och mer distanserad från de övriga i byn. Och vattnet, det kommer obönhörligt tillbaka.

Augustprisvinnaren Elin Anna Labba romandebuterar med en stark mor- och dotterskildring där det krypande, stigande vattnet är som en egen varelse. Det som en gång gav liv, blir ett ständigt hot. Om en mor som protesterar och blir alltmer isolerad, och dottern som önskar lägga det som krävs bakom sig, för att få det som alla andra.

Boken finns även i en nordsamisk utgåva (Ale mana merrii, 2024).