Människan har sedan urminnes tider betraktat naturen som befolkad med varelser som är lite grann som vi men också mycket annorlunda. Sägner om dessa väsen har berättats ända in i vår egen tid och i folkminnessamlingarna finns det ett rikt utbud av dem.

Ute i det svenska landskapet står flyttblocken som minnen av jättarnas kamp mot kyrkan; till bergklackar ute i skogshavet knyts berättelser om de mystiska varelser som en gång bebodde dem och om de stackare som blev bergtagna, inlurade i dessa berg för att ibland aldrig komma ut och ibland återfinnas som tosiga. I våra åar och älvar spelade strömkarlen och ibland lärde han ut sin konst till någon mänsklig speleman, som då blev fördömd. Kolarna levde i äktenskap med skogsrået, och att skilja sig från henne var inte det lättaste. I bergen bodde också troll som bedrev bergsbruk och bröt malm, kopparmalm, som de sedan kånkade iväg ingen vet vart i stora korgar som de bar på ryggen. Men malmklumpar som de tappat kunde hittas längs deras fraktstigar. Berättarna svär på att deras upplevelser är sanna, att de verkligen mött dessa skogens, sjöarnas, fjällens och mossarnas folk. Vad är det då egentligen de har upplevt?

Folklivsforskaren Ebbe Schön har samlat ihop ett antal typiska äkta trollsägner. De ger verkligen något att fundera över. Författarens intresse för det övernaturliga väcktes tidigt. Han bodde i barndomen på en plats i Bohuslän som var beryktad för sina spökerier. I tussmörkret på kvällarna lyssnade han på hårresande berättelser om det övernaturliga. Han räknar folktron som en viktig del av vårt kulturarv, eftersom den så tydligt vittnar om hur vi nordbor har tänkt och känt, diktat och drömt i gången tid.