”Jag värmer dina fingrar mellan mina händer och samtidigt berättar jag för dig om Goethe, om Schiller, om allt jag förlorat. Allt jag säger är genomlyst av en yttre mening som avsätter en inre logik, allt är infattat i en syntax där allt är mening och avsikt. Prästens ansikte, hans döda ögon, väntar mig på andra sidan dörren. Hans blick är ett chiffer. Han väntar mig, han väntar mig, han står alltid framför mig. Evighet flätas av detta. Nu faller Schillers ögon inåt och plötsligt vet jag att jag slutit mina ögon. Jag tvingar mig själv att se. Jag tvingar dig att se. Mörkret uppstår i mig. Det fortsätter och slutar i dig. Plötsligt kastas jag ned i avgrunden, ned i havets djup. Och nu börjar allting om. Och nu slutar det.”

Goethe viskar i Schillers öra är ett prosalyriskt arbete som med ett förtätat språk iscensätter ett drömmens och mardrömmens inre landskap.