Våren 2012 återlanserade Natur & Kultur David Foster Wallaces författarskap för en svensk publik, med debutromanen Systemets sopkvast från 1987 och den postumt utgivna Blek kung. I samband med utgivningen arrangerades ett stort seminarium på Internationell författarscen i Stockholm, där de medverkande – Jan Gradvall, Eva Johansson, Jens Liljestrand, Martina Lowden, Malte Persson och översättaren Alva Dahl – fick i uppdrag att välja var sin text de tyckte var särskilt viktig att översätta.
Dessa texter utgör grunden för det urval av DFW:s noveller och essäer som nu utkommer i samlingen Texter.
Texterna representerar olika skeden och strömningar i författarskapet. Där finns snillet, ensamheten, lekfullheten, självreflektionen, humorn, specialiseringen, metafysiken och inveckladheten. Där finns de välansade gräsmattorna, de pinsamma ovanorna och de högröda mansansiktena. Den detaljhysteriskt genomborrande sakprosan och den ohyggligt uppfinningsrika fiktionsprosan. Liksom urvalet grodde ur ett samtal talar texterna med varandra, med oss, ambivalent och glasklart.
David Foster Wallace (1962–2008) föddes i Ithaka, New York och växte upp i Illinois. Han studerade engelska och filosofi vid Amherst College och innehade en professur i kreativt skrivande vid Pomona College i Claremont, Kalifornien. Utöver ett flertal romaner och essäsamlingar skrev han noveller för tidskrifter som The Paris Review, Harper’s Magazine, The New Yorker och Science.
Lika beroendeframkallande som Knausgård, men desto mer utmanande. David Foster Wallace, som dog ung 2008, tar inga genvägar i vare sig språk, tanke - eller fotnotsapparat. I »Texter« har översättaren Alva Dahl samlat kortprosa, reportage och essäer av DFW. Om bluffteorier, om skönheten i ett Federer-slag, om kyssar som smakar sprit.
Fokus
Alva Dahl till exempel, vem är hon? Nätet säger: 27-årig doktorand som gästforskat i Berkeley och Berlin, varit med och startat lilla novellförlaget Novellix, översatt författare som Zadie Smith och Wallace, skriver avhandling om "interpunktionens potentialer och funktioner i skönlitterär prosa". Hennes förord till "Texter" är lysande. Jag tror att hon är ett geni... Vänta nu. Tankarna börjar skena. Huvudet fylls av röster och motröster. David Foster Wallaces texter har den verkan, associationerna förgrenar sig blixtsnabbt. De frambringar drömmen om att i ett och samma tankesvep kunna inta alla tänkbara positioner.
Anna Hallberg, Dagens Nyheter
Den samlingsvolym som nu utges har en högstanivå som överträffar allt du önskar att litteratur ska uppnå ... Wallace är i rättvisans namn bra på att vända på perspektiven, att ställa de allra mest förbjudna frågorna, att röra sig mot de allra mest kontroversiella ämnena.Då blir också djärvheten och fräckheten förutsättningen för en dråplig intelligens som får dig att känna dig upplivad och smart.
Björn Kohlström, Jönköpings-Posten
Med sina många infallsvinklar är Texter en utmärkt introduktion till författaren som kallas DFW och ses som en företrädare för den hysteriska realismen. Hans prosa är ingenting för minimalister: den är ofta oregerlig, överlastad, bågnande och omständlig, kombinerande slängighet med snårighet, coolhet med nördighet, drypande ironi med desperation. I förordet föreslår översättaren Alva Dahl, som hjältemodigt tagit sig an den i grunden omöjliga uppgiften att göra DFW svensk, att vi ska betrakta den stundtals irriterande knökiga stilen som ”ett svar på vår tids informationshysteri, ett sätt att tränga igenom slentrianmässigt brusande förenklingar”.
DFW förenar det självupplevdas inlevelse med kylig ironisk distans, hur han dissekerar det inre livet och gräver fram en avgrundsbalanserande svart humor.
På samma gång lyckas han förmedla människans litenhet och storhet: ”Som om du har det här enorma rummet inom dig fullt av vad som verkar som allt i hela universum i varje sekund och ändå måste de få delar som tar sig ut liksom pressas genom ett sådant där pyttelitet nyckelhål som man ser under handtaget på gamla dörrar. Som om vi alla försöker se på varandra genom pyttesmå nyckelhål. Men det finns ett handtag, dörren kan öppnas.”
Ja, just det − det är vad litteraturen gör.
Ann Lingebrandt, Helsingborgs dagblad
