VID 14 ÅR’S ÅLDER FÖLL EN POJKE FÖR
EN FLICKA HAN INTE KUNDE FÅ. Han
började skriva dikter om hur allting kändes, hur
allting tycktes tappa färg. Tre år har gått sedan
den där sommaren, flickor har kommit och gått,
dikterna han från början skrev i smyg har nu publicerats
på internet och växt i antal, för att nu
slutligen samlas i en bok.
Detta är inget mer än en tonårspojkes känslor,
inget mer än hans bekännelser och liv. Ändå kommer
man honom så nära, så brutalt nära, att det
ibland nästan blir svårt att andas. För när David
skriver är det alltid på liv och död, helt kompromisslöst
och utan några som helst skygglappar.
Det sägs att det är bara vid 17 års ålder man kan
lämna ut sig totalt mot omvärlden, att det bara
är då man kan blotta sitt hjärta fullt ut, om så är
fallet är denna bok bekräftelsen.