Känslor så stora att man knappt vet var man ska bli av. Pop. Sjutumssinglar. Sarah Records. The Ronettes. Pojkrumsdrömmar. Tonårsdrömmar? Så oerhört svåra att överträffa. Allt är egentligen väldigt enkelt. En knapp som visar att hon är nere med The Pastels. Pow! En blå och vitrandig tröja. Svarta Converse eller Mary-Janes. En blick under lugg eller över kanten på ett par svarta Wayfarers. Ett oskyldigt leende. Pop! Du kan inte gömma din kärlek för alltid. Lätta, trippande danssteg till So Tough eller The Kids At The Club. Du känner dig som 17 år igen. Och ditt hjärta slår ett par extra slag. Precis som första gången du hörde Ain't Gonna Eat My Heart eller Orange Juice. Åh, allra vackraste Orange Juice. Du tror fortfarande på magi. Och att göra blandband. Med poplåtar som hennes nya pojkvän aldrig har hört talas om. Med omslag gjorda av bokstäver utklippta ur dagens tidning. Och ni har tv:n på medan ni ligger i sängen. Och du inte bara tror att du är kär. Du vet.



Daniel Novakovics seriebok Jag tror jag är kär är sannolikt den största serieupplevelse du kommer att ha under ditt liv. På Linköpings Universitet, Campus Norrköping, täcker nämligen serierna sju väggar fördelade på två våningar. De är ritade på uppdrag av Statens konstråd. I ett antal korta episoder berättar Daniel om förälskelser, bedårande poplåtar och jakten på tonårsdrömmen med inspirationen hämtad från popsinglar utgivna på skivbolag som Postcard och Sarah Records samt från sena nätter spenderade på indiepopklubbar.