En återkommande problembild i svensk utbildningspolitik efter 1950-talet är det otillräckliga intresset bland ungdomar för naturvetenskapliga och tekniska yrken. Det moderna välfärdssamhällets ständigt ökande behov av ingenjörer och naturvetare har sällan ansetts ha en betryggande motsvarighet i tillströmningen till utbildningarna.



I Naturvetarna, ingenjörerna och valfrihetens samhälle belyser Daniel Lövheim viljan att komma till rätta med problemet. Genom olika insatser har man från samhällets sida försökt påverka unga att välja naturvetenskap och teknik. Läroböcker, undervisningsmetoder och studievägledning har anpassats för detta syfte. Satsningar har även gjorts utanför de traditionella läromiljöerna där tävlingar och verksamheter på museer och i föreningar har utformats för att sprida en slags positiv propaganda.



Samtidigt har samhället i allt högre grad strävat efter att eleverna ska få göra ett självständigt val av utbildning. Den liberala demokratins självbild betonar vikten av individuell valfrihet och ansträngningarna att rekrytera ungdomar till naturvetenskap och teknik har tidvis kolliderat med dessa idéer. Lövheim visar tydligt på svårigheterna att uppfylla båda målen samtidigt.