"Kom nu kossan", säger Vera och puttar kossan i rumpan. Kossan trilskas och spjärnar emot. Men snart står de i hallen.
Från den morgonen blir tisdagarna på dagis aldrig mer sig lika.
Det börjar på samlingen då har kossan redan hunnit klättra upp i en ribbstol och kan inte komma ner. När det är sångstund blir kossan känslosam och muuar så det skvalar, och fröken måste trösta. När barnen ska rita råkar kossan äta upp Antons teckning. Och efter lunch, ute på gården när ingen ser, tar kossan av sig de gula galonbyxorna och njuter av att vara nakenfis, som kossor brukar. Kossan tränger sig till och med före i kön till rutschkanan - det kittlar ju så skönt i alla fyra magarna.
Med stillsam, opretentiös och ändå självklar charm berättar Daniel Edfeldt om Tisdagskossan, en karaktär uppfunnen/upphittad i kapprummet på Emanuels förskola i Östersund.