»Hvarthän ögonblickets ingifvelse kallat.« Johan Adam Graaner är sjuk, och han vet att slutet är nära. Han är i sitt rätta element – långt hemifrån. Till havs, på andra sidan jordklotet, tecknar han sina sista självrannsakande ord om ett kort men förbluffande händelserikt liv.

Vid tiden för Napoleonkrigen ger sig Graaner (1782–1819) av till ett Sydamerika präglat av självständighetskamp. Han vill pröva sin lycka som officer men etablerar sig istället som representant för Sverige i jakten på mineralfyndigheter. Han rider över Pampas, tar sig över Anderna och besöker gruvor i Chile – strapatser som han varvar med societetsbaler och möten med politiker.

Graaner rapporterar om möjliga exploateringar men skriver därtill detaljerat om allt längs resans rutt. Om natur och miljö, seder och bruk – och alltid om kvinnor, om temperament och behag, om hur man gör dem sin kur. Hans sista resa, sannolikt som tredje svensk någonsin, blir en seglats över Stilla havet. Han är med om upptäckten av en ö, som med en smickrande gest till kungahuset döps till Oscars ö, och besöker polynesiska Nuku Hiva. Här tar han djupa intryck av befolkningen och deras ödmjuka livshållning, så väsensskild från den europeiske karriäristens.

Ekonomhistorikern Dag Retsö följer en bildad man i dagbokens spår, en man som till alla sina upplevelser även kan räkna det osannolika försöket att skaffa en kung till Argentina – från Sverige.