Har vi inspirerat till en förändring av den skandinaviska poesin? Har vi bidragit till en ny poetisk medvetenhet? Så stora har våra föresatser nämligen varit. Svaret är i huvudsak nej. Poesin på våra breddgrader tycks fortfarande sluta sig inåt i allt trängre kretsar. Samtidigt finns det tecken, och författare, som pekar i motsatt riktning. Bland medvetna bokhandlare, översättare och förläggare tror jag Aorta har satt ett märke, en fingervisning om att en annan verklighet är möjlig, där poesin återigen förmår bära stora berättelser. Och visst har det funnits poeter som i singularis brutit sig ut från mängden och, helt oberoende av våra stormanlopp mot väderkvarnarna, nått konstnärlig höjd och samtidigt en stor publik med sina dikter. Har Aorta sått ett frö också där kan jag bara vara tacksam. För spänningen i projektet har ju varit att på en gång företräda en bred poesitradition för att se hur den kan träda upp i samtiden, och samtidigt i någon mening utgöra en randverksamhet. Att utforska poesins mysterium. Och det säger sig självt att den typen av forskning inte kan nå de breda publiklagren.



Detta är tidskriften Aortas sista nummer. I utgåvan finns färgbilder av alla omslag sedan starten 1997 och en komplett medarbetarförteckning.