Med utgångspunkt i ett minne från barndomen anlägger Clarence Crafoord en psykoanalytisk syn på hur barndomsminnen kan bli bärare av symboler och mönster, återkommande som ett tema genom livet. Han låter därpå läsaren följa sådana mönster i författarskapet hos Marcel Proust, August Strindberg och Selma Lagerlöf. Infallsvinkeln ger spännande läsning med välvalda citat och delvis nya tolkningar av välkända och mindre kända texter.

Crafoords tes är att det inte går att ljuga ihop en skröna; också de minnen som är rena konstruktioner är ofta sannare än vad författarna anar och säger mer om deras barndom än vad själva det skildrade minnet antyder. Boken avslutas med reflexioner kring konstnärskapets villkor - vilken gåva det är men vilket pris man också kan få betala för den ständigt pågående självanalysen.

Clarence Crafoord är psykoanalytiker och lärare i psykoterapi vid Stockholms Läns Landstings Psykoterapiinstitut. Han har publicerat flera böcker inom det psykiatrisk-psykoterapeutiska området: En bok om borderline (1986), Den möjliga och omöjliga psykiatrin (1987), Psykoanalytiker utan soffa (1989), Utvecklande förtrolighet (1991) och Människan är en berättelse (1994).