Enligt en utbredd uppfattning råder ett tillstånd av överkriminalisering. Denna avhandling behandlar kriminalisering, med tonvikt på förutsättningar för en restriktiv användning. I en historisk redogörelse beskrivs övergripande förändringar i fråga om de intressen som beretts straffrättsligt skydd, tekniker för utformning av straffbud, samt synen på vem brottet som företeelse riktar sig mot: brottsoffer eller gemenskap? I en generell bakgrund diskuteras bland annat om några begränsningar av kriminaliseringsanvändningen kan sägas följa ur samhällsfördrags- och demokratiteori, samt redogörs för relationerna mellan några för frågeställningen viktiga aktörer: politikern, experten, befolkningen och media. En central fråga är hur mycket makt helheten bör ha över delen, individen.

En första fråga för avhandlingens huvudundersökning är var i det kriminaliserade området problemen är lokaliserade. Utifrån en genomgång av doktrinär kritik formuleras fyra större problemområden: Intresse, Skada, Förstadier och Effektivitet. En andra fråga är hur kriminaliseringsanvändningen bör begränsas. Vid respektive problemområde granskas en eller flera begränsande principer, framförda från kritisk doktrin. Problemområden och principer ställs mot svensk straffrätt och relateras till europakonventionen för mänskliga rättigheter.

Såväl klassiska som moderna problem behandlas. Klassiska problem är exempelvis paternalism, uppdelningen privat/offentligt och skyddet för samhälleliga moralföreställningar. Bland de moderna problemen kan nämnas ett ökat straffbeläggande av både materiella och formella förstadier samt vissa miljöstraffrättsliga problem.