I vinterkriget 1939-40 stred den finska armén mot tre gånger större sovjetiska styrkor. I början var finnarna segerrika, men till slut blev den sovjetiska övermakten för stor. Finland tvangs till en hård fred där Karelen förlorades och nära en halv miljon människor fördrevs.

För drygt sextio år sedan låg Sveriges och Finlands öden i vågskålen. Det enorma Sovjetunionen hade nyligen slukat de baltiska staterna och hösten 1939 begärde ryssarna förhandlingar med Finland och krävde landavträdelser. Finnarna sade nej och den 30 november anföll ryssarna det lilla grannlandet med en halv miljon man, tusentals stridsvagnar och bombflygplan. Till Europas häpnad och beundran stod den finska armén framgångsrikt emot de ryska anfallen, och under december 1939 och januari 1940 vann finnarna stora framgångar i slagen vid Suomussalmi, Kuno och Tolvajärvi, där flera ryska divisioner förintades. I norr kämpade drygt 8 000 frivilliga svenskar och förhindrade stora ryska styrkor att ta sig västerut mot svenska gränsen.

I Sverige väckte kriget en folkstorm utan like, och kläder, mat, bilar, kanoner och flygplan sändes till broderfolket samtidigt som tiotusentals finska kvinnor och barn fick en fristad i vårt land.

I februari 1940 satte ryssarna in ett generalangrepp mot de finska försvarslinjerna. De dödströtta soldaterna gjorde förtvivlat motstånd, men undan för undan tvangs de tillbaka mot Viborg. Den 13 mars kom så freden. Fredsvillkoren var hårda: hela Karelen avträddes till Sovjetunionen och mer än 400 000 människor blev tvungna att lämna sina boplatser.

Finland hade kämpat tappert och förlorat kriget men var fortfarande ett fritt land tack vare de uppoffringar som folket gjort.

Vad hade hänt om ryssarna tagit Finland? Vad hade hänt med Sverige? Finlands kamp kan ha räddat Sverige från krig och förödelse.